Hellotess

Igår satte jag mig och började sätta ihop en efterlysningslapp för Myzlee. Han har ju vart borta i över en månad nu så det är väl dags. Men när jag satt och letade efter vilken bild jag skulle välja på honom började jag storgråta! Dels  för att jag kollade på alla urgulliga bilder på honom och saknade honom. Men det som verkligen fick mig att börja böla var när jag kom på vad jag alltid tänker och säger till Jonas när vi går förbi uppsatta lappar med efterlysningar av bortsprungna katter: " Stackarna, dom förstår nog ändå att deras katt är död". Å nu satt jag å skrev en likadan lapp för min egna lilla katt. Nej, usch. Det är sjukt hur man kan fästa sig vid dom små, lurviga liven. Och ja, jag har sjukt dåligt samvete över att ha "tappat bort" honom och inte ens chippmärkt honom.

Nu får jag ta mig lite lunch. Det hanns aldrig med i skolan. Kanske kommer det ett lite muntrare inlägg senare.